I motsats till ett lånefinansierat köp, är användaren vid leasing och hyrning inte den juridiska ägaren. Av denna anledning behöver inte leasetagaren och hyrestagaren ha tillgången på sin balansräkning.

I de här fallen är det inte användaren av kapitalvaran som finansierar köpet av varan, utan det är leasegivaren eller uthyraren. Således behöver inte leasetagaren/hyrestagaren drabbas av ett utflöde av kapital eller ingå avtal om tredjepartsfinansiering av det aktuella investeringsobjektet – ta produktionsbyggnader som exempel – en betydlig tid före användning. Istället är det möjligt att finansiera kostnaden för investeringsobjektet med de intäkter som objektet ger upphov till. Detta stämmer väl med redovisningsprincipen om att matcha intäkter och kostnader.

Viktiga skillnader mellan leasa och hyra:
Hyra:	Leasing:
Som regel är det uthyraren som bestämmer när objektet köps, villkoren och leverantören av varan. Avtalets natur och marknadssituationen kan leda till att ändrade hyror och hyresperioder inte kan beräknas i förväg. I motsats till leasing, är användbarheten i kundens verksamhet kundens ansvar. Trots allt, ändringar i förutsättningarna på marknaden kan leda till ändringar för användandet.	Leasetagaren – tillsammans med leasegivaren – definierar kravprofilen för investeringsobjektet. Leasetagaren bestämmer köpedatum för att passa hans behov. Han väljer tillverkare. Han sköter avtalsförhandlingarna. Och om nödvändigt så överser han överföringen, eller i fallet av upprättandet av en byggnad, så övervakar han byggnadsprocessen. Eller, om han så skulle önska, kan leasetagaren överlåta alla dessa uppgifter till leasingföretaget. Betalningar och leasingsperioden för hela avtalets giltighet bestäms redan från början. Detta underlättar planering. Det gemensamma intresset hos leasegivare och leasetagare försäkrar lämpligheten hos objektet för dess ändamålsenliga användning under alla omständigheter. Även efter det att leasingavtalet löper ut.